snö & 89

Det är tisdag idag, klockan är strax efter fem över halv tre när jag skirver detta, har precis kommit innanför dörren, ute är det numera ett vinter landskap som lysser upp människor, gator och torg. Att vintern äntligen kom till skåne var skönt, var rädd att vi blivit av med den och inte kunde hitta den, men så var ju inte fallet. Utan det som föll är snö, och när jag tittar ut genom fönstret ser jag åter igen hur den magiska nederbörden återigen har börjat falla. Men nog om snö, jag menar jag är 22 år, är inte 21 längre, ni minns när man skrek "mamma mamma titta det snöar" när första snö flingan kunde ses, när man sprang ut i förrådet och grävde fram sin gamla pulka, när man inte kunde gå hem från skolan utan att göra en snöängel på varje orörda snöplätt. Nä vem försöker jag lura, dessa saker försvinner inte med åldern, vem vet ligger snön kvar till helgen kan man drar ihop ett gäng brer lite mackor och gör lite varm chokladmjölk och åker lite pulka i närmsta backe.

Livet annars är precis som livet ska vara, heaven and hell. Varje morgon när klockan ringer är det ett rent helvete, tycker att min morgontrötthet borde försvinna snart, har ändå börjat gå upp tidigt nu och gjort det i en vecka snart två. Men när man väl är upp och man fått något i magen så börjar det där underbara, det där himmelska, som jag och troligtvis många andra kallar livet.

Från det ena till det tredje. En gång för ungefär längesedan läste jag en bok, det var också den enda bok jag verkligen läst, "liftarens guide till galaxen" av Douglas Adams, bra bok men det var en sak som jag aldrig riktigt förstod, datorn som kom fram till att meningen med livet var 42 (tror det var 42) måste ha haft fel. Meningen med livet är olika för alla. Jag kom precis fram till att meningen i mitt liv just nu är 89, men det ändras kanske med åren.

På återhörelse och fortsatt trevlig...
Johan Ekström