Småland

Helgen kan sammanfattas på många sätt, men fantastisk är nog det enda som verkligen förklarar exakt hur det var.

Det var en gång ett kompis gäng på sex personer, det var tre pojkar och tre flickor. Dem tre flickorna var gamla klasskompisar till den ena av dem tre pojkarna. Men dem hade aldrig gjort något tillsammans så som dem gjorde denna helg. De fyra klasskompisarna och de två andra killarna som var tillsammans med två av tjejerna packade sina väskor och tidigt en fredagskväll ställdes dessa i bilen och färden gick till en liten stuga i det vackra Småland. Framme i Småland fick dem alla se en rödliten stuga med vita knutar och en blå stor dörr till den härligt solupplysta verandan på framsidan av huset. Över den blåa dörren svajade en stolt svensk flagga i den svaga vinden och allt kändes så där härligt som det bara kan vara i sagor. För att komma in i den härligt röda stugan var dem tvungna att gå runt huset. Där under ett träd fanns en trappa som stod under en annan blå dörr, dörren dem nu stod framför var dörren in till det som skulle bli deras hem. Handtaget vreds om och ivrigt stod dem alla på tå för att få komma in. När väl dörren öppnades var det som om huset hade hållit andan sen senast någon var där, en vindpust av sommarstugsdoftande luft kittlade allas näsor. Det var som om allt stannad till för en stund, innan man tog dem där stegen upp för den mysiga trappan. Efter bara några sekunder i stugan kände man sig hemma. Köksbordet, den ved eldade spisen, soffan, matbordet och stolarna var så där charmiga som dem bara kan vara i en sommar stuga. Efter en snabb rundvandring kom man tillslut till den där glasverandan som man sett från utsidan, plötsligt befann man sig i den och man kände att det var därifrån som huset fick sitt syre. Den blåa dubbeldörren öppnades upp och en stor grön trädgård med härliga lummiga träd blev som ett extra rum i huset. Väl inne i huset igen så tändes en eld för att åter värma husets inre, den doft som sedan länge varit dominant i huset byttes sakta ut mot doften av knastrande ved och dillkokt potatis. Snart var det tid för kvällsmat. Som en andra midsommar kändes det när man satte sig ner vid det dukade borde. Sill, nypotatis, gräddfil och öl allt som hör där till. De sex vännerna satt runt bordet i timmar och bara njöt av maten och av varandras sällskap, det var inte förrän sent på natten som bordet dukades av och sängarna bäddades för att användas. Det tog inte långtid förrän husets liv och rörelse hade bytts ut mot djupa sovande andetag, man hörde ibland ett täcke prassla då någon vände på sig. En fågel visslade sin kvällssång utanför fönstret men det märktes inte inne i stugan. Alla nya intryck och känslor hade gjort sitt på de sex kompisarna.

Endast ett par timmar senare började huset vakna igen, utanför hade dagen varit vaken länge, en fjäril flög förbi dem utslagna blommorna, fågeln som fortfarande sjön sin skönsång var precis lika nöjd som 5 timmar innan. Strax riktades all uppmärksamhet mot husets hjärta, i köket var det fullt pådrag och en stor frukost dukades fram, man kände verkligen hur rara Emma hade tänkt till när alla tillbehör stod på bordet. Runt borde hade alla sitt ansvars område. Någon höll koll på de bullar som skulle bli varma. En annan skivad ost till dem som ville ha. Någon var bara så där härligt mysig som man kan vara på en sommarmorgon. Efter frukost satt men sig lugnt ner i gräset, njöt av hur solen värmde och samtalen växlade friskt. Emma som hade delar av släkten i område försvann för att hälsa på dem, dem andra alltså Sandra, Gabriella, Magnus, Mathias och Johan gick och tittade på landskapet och kunde inte förstå hur en tystnad tystare än sig själv kunde vara så hörbar. Efter en timmes förundran och förstålighet var åter Emma bland dem fem andra kompisarna. Åter var dem samlade och allt kändes nu så mycket bättre, gruppen kände sig hel igen, detta firades med bullar på en filt på en gräsmatta, vars utsikt var de äppelträd som stod i långa rader en bit ner i backen. I samma backe fanns där en stig, lång smal och slingrig. Vid ena ändan av stigen låg stugan och i andra fanns där en sjö. Vid sjön låg där två båtar och i båtarna satt snart kompisarna. Killarna i en och tjejerna i den andra. Väl ute på sjön var det ibland en och annan sten i vägen, och utan tjejerna hade nog inte killarna kommit i land. Snart var båtarna åter i hamn och en suck av lättnade kom från viss, "vi klarade oss" var där någon som sa. Samtidigt upp vid stugan stod pastan och kyldes ner, och en promenad senare hade den blivigt pastasallad som serverades till nyrökt makrill och sik. Ölen var även framdukad och den fick sällskap av vinet. Bakom ryggarna på två av middagsdeltagarna hade gräset vuxit sig högt mellan äppelträden och det var nu dags att slå det. Lie var det redskap som var så väl anpassat för arbetsuppgiften. Det övriga gräset klipptes somrigt kort och väldoftande med hjälp av en gräsklippare. Aldrig tidigare hade det känts så rätt att jobba på ledig tid. Då arbetet var roligt försvann timmarna snabbt och lien svingades fortfarande då grillen tändes. Glöden fick den tid den behövde för att bli så där härligt snövit och värmen går knappt att beskriva. Kycklingen som grillades blev magiskt bra och avnjöts vid det bord som en dag tidigare hade andats midsommar. Men nu var det en helt annan känsla. Det kändes så somrigt som det är att grilla. En kall potatissallad blev snabbt kompis med kycklingen och den goda såsen. Även en flintastek hade anslutigt sig till gänget. Smaskens var kompisarnas gemensamma betyg och allting avrundades med en härlig sommarpaj med vaniljsås. Senare samma kväll sattes pricken på i:et eller potatisen i mosen. Gitarr, munspel och sångböcker plockades fram och den glada sextetten sjöng hits efter hits och var mer än nöjde med resultatet. Vissa var så nöjda att sången snabbt byttes ut mot snark. Strax där efter var utgången den samma för alla. Snabbt insomnande för trötta själar.

Dagen där på inramades av enstaka vita fluffmoln och solstrålar som smekte marken. Förmiddagen och eftermiddagen tillbringades i solens stålar och när klockan närmade sig kväll städades stugan av och de sista korvarna hamnade på den vedeldade grillen. När korvarna befann sig i magarna hos de lyckliga kompisarna, tackade stugan för sig. Men frågan är om det är stugan eller kompisarna som ska tacka. Kanske är det dem båda som ska tacka varandra för att helgen blev så oförglömlig som den blev.

Snart så går det åter mot ljusa tider…

På återhörelse och fortsatt trevlig...
Johan Ekström