Nu sitter jag på jobb och bloggar, känns lite så där busigt, man vet inte riktigt hur allvarligt en eventuell "jag kom på dig"-effekt skulle bli. Att blogga på arbetstid är ungefär som att jobba på semestern, totalt fel. Så det är som sagt en aningen nervöst att sitta här. Man undrar vad som skulle hända om dem kom på mig. Skulle jag bli utan lön, bil eller rent av jobb. Tror inte det är så big deal om jag ska vara ärlig, gör det jag ska. Om cirka 1 timme ska jag tömma inne på konserthuset, så då får jag jobba röven av mig.
För några veckor sedan fick jag ett skoskav lagom precis där strumporna sitter som hårdast. Så att vika ner dem har den senaste tiden varit en måste. Såret eller skavet var ungefär som en en krona. Lite så där lagom stort, av okänd anledning råkade jag pilla av skorpan underdagen och det började blöda och svida som fan. Då tog jag till den gamla och beprövad metoden plåster. Vet i fan vad som finns i plåster som gör att direkt man sätter på det så slutar det göra ont, en så kallad "plåster"-effekt uppstår. Men sen är det ju skillnad på plåster och plåster. Plåster som man har på såren är ju hudfärgade. Men sen finns det ju dem plåsterna som är med i talesättet "som plåster på såret". Det kan ju vara allt ifrån en blomma av sin granne när källaren svämmat över eller en kram av någon som bara vill en väl.
Ikväll behöver jag verkligen det där sista plåstret. En kram. Jag tror nämligen att jag målat in mig själv i ett hörn, där golvet jag målat är mitt liv och färgen är min känslor. Just nu känns det hopplöst, men då jag jobbar inom branchen för tillfället så vet jag ju att färgen torkar. Tur är väl det, för här vill jag inte så resten av livet.
På återhörelse och fortsatt trevlig...
Johan Ekström
skip to main |
skip to sidebar
