Hoppas det smakade

Nu är det dags för andra bullar, när jag ser tillbaka på den inställningen jag haft till livet blir jag arg som ett bi. Känns som jag gott bakom ryggen på mig själv och tillåtit mig att vara något bakom flötet. Har trott att alla mina känslor varit blottade men det är bara toppen på isberget man sett, mitt naiva jag har nu fått bita i gräset riktigt ordentligt. Snacka om att jag blivit blåst på konfekten, jag har byggt luftslott och trott att jag haft både hängslen och livrem. Så det är inte mer än rätt att jag nu bär hundhuvudet. Väntan har gjort att jag har börjat få gråa hår, men de gråa håren har fått mig att inse. Det är nu dags att damma av den riktiga Johan. Har länge trott att det brann i knutarna vad det gäller mitt liv och att allt hängde allt på ett hår. När jag nu inser att så inte är fallet ska jag som en typ av dark horse ska jag slå mig själv på fingrarna. Göra mig införstådd med att allt går som smort, det knallar och går eller allt rullar på. Även om det till viss del känns som det står och väger så vet jag ändå var skon klämmer, så med den vetskapen kan jag köra full rulle, jag vet att det är jag som drar i trådarna. Det som hänt de senaste dagarna måste jag säga att det kommit som en skänk från ovan. Efter ett antal slag i luften har jag äntligen fattat galoppen. Fast å andra sidan vet jag hur lätt jag hamnar i gamla hjulspår så jag önskar att jag kunde lämna över mitt liv till någon annan, ge någon fria tyglar beträffande mitt liv. Sen glider jag själv bara in på en räkmacka när att är klart. Men jag får helt enkelt ha lite is i magen och inte göra en höna av en fjäder. Mina ord kommer verkligen från hjärtat och det är inget jag vill sticka under stolen med och det hoppas jag verkligen är klart som korvspad. Så jag står har nu, med mössan i hand och med vetskapen att jag lagt alla mina ägg i en korg och satsat på fel häst vilket mer eller mindre känns som jag skjutit mig själv i foten. Förstår om ni tycker jag borde tala ur skägget men det är ju det jag gör, jag har verkligen vaktat min tunga när jag skrev detta och jag hoppas att det inte känns som tretton på dussinet. Oavsett vad så är det nu dags att visa framfötterna samtidigt som jag visar tänderna, kanske jag får äta upp det jag sagt, eller nä över min döda kropp.

På återhörelse och fortsatt trevlig...
Johan Ekström