C'est la vie

Här sitter jag vid mitt databord, så liten och svag på denna jord, fy helvete jag skyller all min ynkedom på mig själv!!!

Ja, nu är det fan på tiden att jag pratar med mig själv, ta tag i mig och skaka om mig och säga som det är. Inte vara så jävla mesig hela tiden, hade jag kunnat slå mig själv i magen så hade jag gjort det. Den värld jag pinnar runt i är inte den värld som alla andra vandrar på. Senaste tiden har jag varit väldigt inriktad på mitt eget välbefinnande och trott att så länge jag mår bra gör alla andra det med. Men så är det verkligen inte. Men i detta nu drar jag fan en gräns. Det är dags att ta blicken från marken framför mig och spana framåt, inte vara så jävla trångsynt och inse att det är i horisonten som framtiden föds. Hissa nya segel och låt den svaga brisen föra mig dit den för mig, likt en luftbalong ska jag nu finna min väg. Så nya frö och låta regnet flöda för att nya plantor ska gro, låta plantorna gro så jag en vacker dag ska kunna böja mig ner och ta ett djupt andetag och känna hur min pollenallargi framkallar nysningar långt in i näsan. Visst är livet underbart, att vakna på morgonen känna doften av nyklippt gräs och klia sig i ögonen och krydda skinkmackan med en nysning. Ett unikt levnadssätt för oss pollenallergiker. Naaw vad det är synd om mig, NÄ!

På återhörelse och fortsatt trevlig...
Johan Ekström